SPELAR DET NÅN ROLL?

Egentligen inte. Dess rent fysiska existens, dess befintlighet är ju endast ett vara eller inte vara. Det är ju bara en träkonstruktion som tjänar som ram till de verksamheter som försiggår där. Därför spelar ett gammalt trähus ingen roll... men ändå gör det det. Träet absorberar. I väggar, smyger, lister, vrår och prång fastnar minnen.

Brygghuset minns vi väl mest som en ångande fuktkammare när någon av mammorna tvättade. De små fönstren mot gården öppnades och ångan bolmade ut. Fönstren rann av kondens liksom väggar och tak. Därinne kunde det vara 35-40 grader, ute kanske minus 15.

Om det var en eftergift för alla oss ungar eller en ren dekoration vet jag inte, men på två stora plättar täcktes den kullerstensatta gården av ett relativt tjockt lager grådammig sand, blandad med grus och sten:

Vedbodarna i gårdshuset var våra verkstäder. Här täljade vi pinnar, här byggde vi vidunderliga lådbilar och här konstruerade Lennart och jag en gång en dykarhjälm som inte kostade oss livet men väl mig en lillfingertopp,

I varje grupp finns alltid en särling. Udda, velig, farlig eller otäck. Vi hade vår. Det var "Mangelgubben" som antagligen tidigare skött husets mangel. Han var en argsint gammal man som varit orgelbyggare och nu bodde i en enrummare på andra våningen åt Scheelegatan.

Sofforna var allting. De var hyddor, bilar, båtar, viloplatser, pax vid tafatt, estrader och en källa till vicevärdens irritation när vi kånkade runt på dem. Fast varje vår och höst var det vicevärden som kånkade på dem.

Han var en mycket stillsam person som inte märktes mycket. En timid gammal farbror som bodde i en enrummare åt Myntgatan på första våningen. Han kom från Lammhult och hade i sin ungdom varit kusk på herrgården där, innan han kom till tändsticksfabriken.

Det var min pappa, och han var inte bara stor och tjock, han hade också ansvar för husets skötsel och gjorde småreparationer packade om droppande vattenkranar ordnade skeva dörrar och annat. Dessutom hade han hand om renhållningen av trottoarerna på gatorna runt huset. Det här med vicevärdsskapet var en famlljeangelägenhet.

Här var det lite otäckt tyckte vi ungar. Under seklets första år hade detta varit likbod. när någon I huset dött. Men nu förvarades här cyklar och vicevärdens hinkar, kvastar, krattor och andra redskap.

Den gamla pumpen stod I ett hörn av gården. Här tog vicevärden vatten när han skulle vattna rabatter och land. Och här avlivades råttorna som fångats i den stora burfällan. Då tog vicevärden fram en stor plåttunna som han ställde under pumpen. Sen stoppade han ner burfällan i tunnan och satte på vattnet. Allteftersom vattnet steg, klättrade råttorna i fällan.

Kriget var visserligen slut, men en del spår av beredskapen fanns kvar under flera år. Ett av dessa var stenkistorna som fanns utanför källarfönstren. Vid en del av de nyare husen fanns stora betongskivor, men vi hade trälådor fyllda med makadam.

Det mesta vi behövde fanns att köpa i affärer i de närmaste kvarteren, men en del varor fick vi hemlevererarle. Varannan vecka stannade en liten grön lastbil ute på gatan.

Centralvärme var ett okänt begrepp i ett gammalt hus från sekelskiftet. I varje kök fanns en järnspis och i varje rum en kakelugn. Där eldade man med ved eller ibland kolbriketter. Så var det i alla husen i grannskapet. På hösten var det alltid ett äventyr att få hem veden för vintern.

Huset vi bodde i kallades av nån anledning för sjumannabygget. Det bestod av två hus som tillsammans bildade ett rätvinkligt U i ena ändan av kvarteret. Inne på gården fanns ett tvåvånings uthus som vette mot den angränsande gården.

På andra våningen i det röda huset fanns en stor hörnlägenhet som hade både köksingång och finingång Det var husets paradvåning och här bodde Fru Magnusson. Hon var änka efter förre ägaren till huset.

De första åren av min levnad bodde vi i en enrums-lägenhet i det gula huset. Köket vette åt gården och rummet åt Klostergatan. Längst inne i hörnet fanns järnspisen med en stor plåtkupa över.

Det stora huset inne på gården rymde allt utom källar- och vindskontor. Här fanns soprummet med alla plåttunnor för sopor, vägg i vägg låg dassen som hörde till gula huset. Det var en korridor med tre dass i rad, varje dass hade två hål, men jag kan aldrig minnas att det förekom att man bajsade kompis.

Det stora huset inne på gården rymde allt utom källar- och vindskontor. Här fanns soprummet med alla plåttunnor för sopor, vägg i vägg låg dassen som hörde till gula huset. Det var en korridor med tre dass i rad, varje dass hade två hål, men jag kan aldrig minnas att det förekom att man bajsade kompis.

Längst uppe under det tjärpappsbelagda taket fanns vedbodvinden. Den var en riktigt härlig skräpvind fylld av all tänkbar bråte och en hel del nyttigheter.